Dagen före midsommar 2007 så kände min mamma ett knöl i hennes bröst, hon förstod att något inte stod rätt till. Det var långhelg och mamma bestämde sig för att vänta till kommande måndag innan hon skulle besöka en läkare. Hon kom till vårdcentralen och där ville man avvakta för att se eventuell förändring innan mammografi skulle bli nödvändigt eftersom det kanske bara kunde vara en cysta. Men mamma bad om en remiss och fick fara till Sunderby Sjukhus på fredagen samma vecka. 

Mamma var bara 40 år. En eftermiddag diagnostiserades hon med den befarade kvinnosjukdomen bröstcancer, hon fick tid för operation bara nio dagar senare. Efter operationen väntade både cellgiftsbehandling och strålning. (Mamma var med i Boden Guiden i Oktober 2008 och berättade om hennes cancer, så jag har tagit lite text därifrån) 
Under strålbehandlingen i Umeå satt Maria ned i väntrummet innan det var hennes tur. Under dem stunden han hon reflektera mycket över sin egen situation. "Jag såg barn i alla åldrar som var utan hår, svullna av cortison och en del hade stora ärr i skalle. Min bröstcancer kändes som ingenting jämfört med att barn drabbas. Där och då kom jag underfund med att: Det finns alltid de som har det värre.

Mamma har alltid sedan dess sagt så, det finns alltid de som har det värre. Mamma tänker alltid på att alla andra ska må bra och sätter dom i första hand och inte sig själv. Visst, nog är det bra. Men ibland måste man tänka på sig själv och sätta sig in i den situation man lever i.

Mammas cancer tog extra hårt på min stora syster Jessica. Dom var varandra närmast och påverkades av varje steg, framgång och motgång. Jag kan nog inte riktigt sätta mig i samma situation som mamma lever i, men tanken på att leva med en mamma som har cancer är helt jävla äckligt jobbigt så jag kan ju förstå vad hon går igenom. Jag förstår att hon förlorade en del av sig själv, tappade hår och naglar. Det var en hemskt period när hon fick cancer så slutade bekanta hälsa och ta kontakt för man kanske inte vågade fråga hur det stod till.

Många gick igenom min pappa istället för att fråga mamma, mamma sa att hon hade aldrig något emot att berätta.

Jag tycker sånt bara är löjligt, hur man kan bara slänga iväg en person när en får cancer. Det var då som hon behövde allt stöd hon kunde få..någonsin.

Jag kommer ihåg en speciell stund, kommer då aldrig glömma den. Det var när mamma var på strålning i Umeå, jag var där över sportlovet. Den 29 februari 2008 låg jag i soffan på sjukhus hotellet och mamma i sängen, hon låg och smsade med pappa och då uttalades orden "Vill du gifta dig med mig?" Ja, var såklart svaret. Jag vet dock inte vem som frågade vem.. det är en evig fråga. Den åttonde februari 2008, alltså, 080808 så höll bröllop till på farmors lägenhetsgård på Befälsvägen. Några dagar efter, den 15/8 så for vi iväg på en Turiket resa för avslappning efter alla behandlingar och motgångar men även en bröllopsresa för mamma och pappa. Jag, mamma och pappa satte oss på planet med min kusin Isak, faster Åsa och hennes man Lars för att åka mot värmen. Solen hettade så mycket att man knappt kunde gå i sanden utan att bränna sig, fruktansvärt och underbart på samma gång.

Den sista tiden under 2008 han man må bra, man han tänka att nu är allt bra. Allt är bra nu. Allt är bra. Tills dagen då man slogs ner till marken igen. Jag och mamma satt i bilen, Januari 2009. Pappa var ute med hundarna på Fira Emilia parkeringen, mamma sänkte radion. Hon sa tyst, Elin. Jag har cancer igen.
Hon hade fått reda på det innan julen 2008 men hade inte velat berätta det till mig för hon ville inte förstöra min jul. Mitt svar blev okej. Jag vet inte vad jag tänkte med. Ens mamma vill ha en hjälpande hand, en tröstande kram, en puss på pannan och höra ens dotter säga att allt ska bli bra. Det är lätt att tänka, det är lätt att bara skita i det.

Nu förstod jag att detta helvete var tillbaka. Men nu räckte det med strålning (tror jag, kommer ärligt talat inte ihåg) Cancern försvann, mamma fick behålla håret och det var den bästa sommaren någonsin för min mamma var frisk nog att kunna leva livet. Tiden gick och gick tills den förbannade cancern kom och slog ner oss till botten igen. Hösten 2009, det är cancern hon har idag. Jag känner mig inte så delaktig denna gång, jag vill bara blunda och låtsas som att allt är bra. Jag tror att allt är bra.

Kan ju säga nu rätt ut att det är inte bra just nu. Det är totalt skit. Hela allt.
Mamma mår inte bra och har inte gjort det dom senaste månaderna, har legat med tumörfeber i flera veckor (månader). Har inte orkat med någonting. Cancern är inte invändig, den är utanpå kroppen, som bölder. Som då såklart skaver och blöder så hon får vara helt inlindad i bandage. Hela överkroppen och hela allt. Jag måste öppna ögonen och inse det värsta, hon har inte länge kvar. Men på den tiden ska jag ta vara på. Jag kan inte låtsas att allt är bra, det är allvar nu.

Jag skriver personligare än jag vill. Mer personligt än jag själv orkar. Men jag måste skriva. Måste dela med mig av smärtan. För ibland blir den bara för överväldigande. Ibland vet jag inte hur jag ska orka leva med döden och sjukdom ständigt närvarande. Det känns som att alla har cancer. Ally dog i cancer, farmor har cancer. Farfar är väl inte på topp heller och inte morfar heller. Och värst av allt, min mamma har cancer.

Att gå igenom en del av sin ungdomstid med först bekanta, släktingar och vänner som är sjuka och sedan en mamma sjuk i cancer sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.

Men allt är inte bara mörker. När man inte vet hur många dagar det finns kvar så värdesätter man dom mer. En dag när mamma inte "är-så-jätte-trött" är en bra dag. En god dag. En dag för hopp. Saker som förut gjorde mig förkrossad berör mig inte längre. Jag har insett att det inte finns någon tid att slösa. Det gäller att älska här och nu. Min mamma har cancer. Allt har blivit satt på perspektiv, livet och döden, så nära varandra.

Tårar. De rinner oavsett man vill eller inte. Men tron på att de lindrar ångesten och sorgen gör att jag låter dom rinna. Vad spelar det för roll?  Min mamma har cancer. En mening som fastnat i mitt huvud och återupprepas om och om igen.

Hela familjen  har drabbats av en hinna av sorg, känsla av maktlöshet och en ilska mot sjukvården som kunnat förhindra denna äckliga sjukdom. En tumör som växt sig så stor på min mammas kropp och hotar att ta livet av henne.

Med dessa ord avslutar jag denna gången för att samla ihop mig och att ni nu förstår hur jag har det och min mamma innan ni kommer med störda meningslösa kommentarer.  Klart att livet måste gå vidare, det stannar inte bara upp. Men så går mina tankar just nu. kan inte hindra dom. Stoppar undan alla känslor, slår på autopiloten och ler lite grann när jag möter världen på riktigt men på kvällen när ljuset är släckt. Det är då den kommer, den eviga smärtan som började 2007 och kommer aldrig någonsin ta slut. Aldrig.

Jag hatar mig själv för att jag aldrig funnits där för mamma, aldrig tagit mig initiativ att fråga hur hon mår och krama henne och säga att allt är bra. Att säga jag älskar dig, jag säger det för sällan. Min mamma behöver all kärlek hon kan få nu av sina barn. Men även min pappa, och släktingar. Vad som än händer, vad som än sägs. Min kärlek till min mamma är viktigare än någonting annat, jag älskar dig mamma. Förevigt, föralltid ♥