how to save a life
Funderingarna tar aldrig slut. Mamma har åkt in igen, hon klarade inte av att vara hemma. Ambulans fick komma i måndags och bära upp henne till lägenheten för hon kunde inte stå på sina egna ben. Hon fick åka ambulans i tisdags för hon behövde in till sjukhuset. Jag tror hon känner en viss trygghet där. Det förstår jag.
Bara det är denna gång tror jag inte med ett öre att hon kommer komma hem igen, hon blir bara sämre och sämre. Det finns ingenting man kan göra. Det finns som inget man kan göra för att allt ska bli bra, om nu det inte är cancern, eller den kommer ju ta död på henne det vet jag. Men det kan lika gärna vara en propp i lungan eller hjärtstillestånd, om det händer på mamma så gör dom ingenting åt det. Hon är för svårt sjuk för det så det är bara bra om hon får somna in så snart hon kan. Man ser verkligen hur hon lider, lider av att vi lider, lider av all jävla smärta.
Det känns som att det är nära nu, jävligt nära.
Jag orkade inte gå på skolan idag, jag var ledig för att fara med min fina syster och min pappa och vara med mamma hela dagen. Vi har hunnit prata med läkare, kurator med mera. Vi försöker få Andreas med att prata med kuratorn.. han låtsas som att ingenting är fel, han låtsas att allt är bra. Som jag har gjort tidigare. låtsas som ingenting. Vi fick med honom på att prata med oss barn, så imorgon ska jag Jessica och Andreas till kuratorn. Jag gör det mer för Andreas skull, känns som att jag vill inte prata med någon. Det är som anledningen att jag har denna blogg, bara mina närmaste så alla ska slippa fråga hela tiden om det. För jag orkar verkligen inte prata om det. Alla som säger att men det blir bra, din mamma är stark och så vidare. JA, jag vet att min mamma är stark som bara den. Hon är sjukt stark som orkar med det här, men hon är så stark att hon kommer inte orka med detta längre. Och jag vill att alla mina kompisar ska FÖRSTÅ det. Min mamma kommer dö, det är bara så. Man måste kunna acceptera det. Hur svårt det än är så går livet vidare. Men det finns ingenting som kan göra att hon mår bättre. Det gör inte det, slutet är nära och jag vill att alla ska inse det och sluta säga att allt blir bra.
Jag har haft en nära som har dött, Ally. Jag vet vad det tärde på mig, jag kunde sätta mig på balkongen i spöregnet och skrika och bara vilja dö. Man som fattar inte att dom är borta, det känns inte så. Men när man tänker att jag kommer aldrig få krama henne aldrig få prata med henne då insåg jag att, Ally är borta och kommer inte tillbaka. Det är över ett år sedan hon gick bort men det känns som igår. Jag gick vidare för jag tänker på samma sätt jag tänker om jag tänker på mamma.
Hade mamma velat att när hon dör att vi ska sitta och sörja henne i flera år, skulle mamma vilja att vi skulle vilja dö och sånt? Nej, hon hade velat att vi skulle leva. Och fira henne för att hon levt och för allt hon gett oss.
Jag orkade inte gå på skolan idag, jag var ledig för att fara med min fina syster och min pappa och vara med mamma hela dagen. Vi har hunnit prata med läkare, kurator med mera. Vi försöker få Andreas med att prata med kuratorn.. han låtsas som att ingenting är fel, han låtsas att allt är bra. Som jag har gjort tidigare. låtsas som ingenting. Vi fick med honom på att prata med oss barn, så imorgon ska jag Jessica och Andreas till kuratorn. Jag gör det mer för Andreas skull, känns som att jag vill inte prata med någon. Det är som anledningen att jag har denna blogg, bara mina närmaste så alla ska slippa fråga hela tiden om det. För jag orkar verkligen inte prata om det. Alla som säger att men det blir bra, din mamma är stark och så vidare. JA, jag vet att min mamma är stark som bara den. Hon är sjukt stark som orkar med det här, men hon är så stark att hon kommer inte orka med detta längre. Och jag vill att alla mina kompisar ska FÖRSTÅ det. Min mamma kommer dö, det är bara så. Man måste kunna acceptera det. Hur svårt det än är så går livet vidare. Men det finns ingenting som kan göra att hon mår bättre. Det gör inte det, slutet är nära och jag vill att alla ska inse det och sluta säga att allt blir bra.
Jag har haft en nära som har dött, Ally. Jag vet vad det tärde på mig, jag kunde sätta mig på balkongen i spöregnet och skrika och bara vilja dö. Man som fattar inte att dom är borta, det känns inte så. Men när man tänker att jag kommer aldrig få krama henne aldrig få prata med henne då insåg jag att, Ally är borta och kommer inte tillbaka. Det är över ett år sedan hon gick bort men det känns som igår. Jag gick vidare för jag tänker på samma sätt jag tänker om jag tänker på mamma.
Hade mamma velat att när hon dör att vi ska sitta och sörja henne i flera år, skulle mamma vilja att vi skulle vilja dö och sånt? Nej, hon hade velat att vi skulle leva. Och fira henne för att hon levt och för allt hon gett oss.
Det är ofattbart att tänka på att min mamma kommer dö och julen 2010 var förmodligen den sista vi hade med mamma. Jag blir bara så jävla sur, varför min mamma?
När mamma somnat in så är jag bara rädd för allas blickar på skolan, det kommer få mig att bryta ihop. Jag är oftast en sån som försöker att inte visa känslor bland folk, oftast försöker jag bara le så att alla andra också skag göra det. Men jag orkar inte längre, jag orkar inte. JAG ORKAR INTE, vad är svårt att förstå. Jag orkar inte mer.
Jag vill bara vara med min syster just nu, hon är den enda som förstår.
Hon är så bra, hon skrev så perfekt på sin blogg. Precis så känner jag också.
↓
När mamma somnat in så är jag bara rädd för allas blickar på skolan, det kommer få mig att bryta ihop. Jag är oftast en sån som försöker att inte visa känslor bland folk, oftast försöker jag bara le så att alla andra också skag göra det. Men jag orkar inte längre, jag orkar inte. JAG ORKAR INTE, vad är svårt att förstå. Jag orkar inte mer.
Jag vill bara vara med min syster just nu, hon är den enda som förstår.
Hon är så bra, hon skrev så perfekt på sin blogg. Precis så känner jag också.
↓
jag tänkte just skriva en lista på saker jag hellre hade varit ledsen över.
som att få mitt hjärta brustet av min pojkvän.
HERREGUD, det går öööver! du hinner ha 1000 pojkvänner innan du äntligen hittar den rätta.
som att förlora en handbollsmatch?
HERREGUD, det är bara ett spel!
att ha vinterkräksjukan.
HERREGUD, det går ööver!
men då kom jag att tänka lite. jag kan inte vara less på folk som klagar över såna grejer.
för alla har vi våra olika problem.
för vissa människor är det hela världen att förlora sin pojkvän när man är 17 år.
men för MIG skulle det vara en skit i rymden.
för vissa människor är det en undergång när man förlorar en match.
för MIG betyder det bara att jag snart är hemma igen och kan bry mig om sånt som är viktigt.
man måste ändå kunna acceptera hur olika folk tänker.
det gör jag.
men snälla gud.
gör så att mamma blir frisk och så att hon inte dör 50 år tidigare än vad hon borde.
snälla gud gör så att jag får vinterkräksjukan istället.
världen är ganska så orättvis kan jag tycka.
som att få mitt hjärta brustet av min pojkvän.
HERREGUD, det går öööver! du hinner ha 1000 pojkvänner innan du äntligen hittar den rätta.
som att förlora en handbollsmatch?
HERREGUD, det är bara ett spel!
att ha vinterkräksjukan.
HERREGUD, det går ööver!
men då kom jag att tänka lite. jag kan inte vara less på folk som klagar över såna grejer.
för alla har vi våra olika problem.
för vissa människor är det hela världen att förlora sin pojkvän när man är 17 år.
men för MIG skulle det vara en skit i rymden.
för vissa människor är det en undergång när man förlorar en match.
för MIG betyder det bara att jag snart är hemma igen och kan bry mig om sånt som är viktigt.
man måste ändå kunna acceptera hur olika folk tänker.
det gör jag.
men snälla gud.
gör så att mamma blir frisk och så att hon inte dör 50 år tidigare än vad hon borde.
snälla gud gör så att jag får vinterkräksjukan istället.
världen är ganska så orättvis kan jag tycka.
Så himla.. jag vet inte vad jag ska säga men precis så känner jag mig.
Många skriver och frågar hur jag mår och så vidare, kan säga såhär.
Hur hade du känt dig om din mamma var döende och att det där ögonblicket kan ske vilken sekund som helst.Och att ni inte orkar någonting, orkar inte bry er i någonting , orkar inte leva, orkar inte se på sin egen mamma utan att bryta ihop. SÅ känner jag mig. Trots allt detta så slår jag på autopiloten varje dag och möter världen med ett leende på läpparna. Ibland är att le allt du kan göra för att inte bryta ner i gråt.
Många skriver och frågar hur jag mår och så vidare, kan säga såhär.
Hur hade du känt dig om din mamma var döende och att det där ögonblicket kan ske vilken sekund som helst.Och att ni inte orkar någonting, orkar inte bry er i någonting , orkar inte leva, orkar inte se på sin egen mamma utan att bryta ihop. SÅ känner jag mig. Trots allt detta så slår jag på autopiloten varje dag och möter världen med ett leende på läpparna. Ibland är att le allt du kan göra för att inte bryta ner i gråt.
Jag kan bara inte låta bli att tänka på dagen mamma dör, dagen då begravningen kommer vara. Hur ska man bete sig? Vad fan ska man ta sig till? Tänker bara hur svårt alla högtider kommer vara, hennes födelsedag, julafton och morsdag..
Det känns så nära, som att allt kommer hända nu.
Mamma kan inte ens gå själv, hon svamlar, om hon får feber nu så är det slutet. Det läste jag i ett litet häfte idag. Nu måste jag sluta innan pappa kommer hem.. han har redan börjat prata om "framtiden". Vad som ska hända efter så förmodligen lever hon inte ett halv år iaf. Men det är inget man kan säga men man förstår ju det själv. Att det inte är långt bort.
Kommer nog vara hemma mycket från skolan nu, känner att mina betyg och allt kommer gå så helvetes bra. Får bara ångest när jag tänker på allt. Men man kan inte tänka när ens mamma kan dö vilken sekund som helst. Det enda som kan rädda mig just nu är musik. Det är så befriande att slå på en låt, lägga sig på golvet med en bild på mamma och gråta ut och tänka. Det har blivit en vana, har min ledsen lista med låtar på spotify som åker på varje gång jag skriver här och kommer hem och är ensam hemma.
Det känns så nära, som att allt kommer hända nu.
Mamma kan inte ens gå själv, hon svamlar, om hon får feber nu så är det slutet. Det läste jag i ett litet häfte idag. Nu måste jag sluta innan pappa kommer hem.. han har redan börjat prata om "framtiden". Vad som ska hända efter så förmodligen lever hon inte ett halv år iaf. Men det är inget man kan säga men man förstår ju det själv. Att det inte är långt bort.
Kommer nog vara hemma mycket från skolan nu, känner att mina betyg och allt kommer gå så helvetes bra. Får bara ångest när jag tänker på allt. Men man kan inte tänka när ens mamma kan dö vilken sekund som helst. Det enda som kan rädda mig just nu är musik. Det är så befriande att slå på en låt, lägga sig på golvet med en bild på mamma och gråta ut och tänka. Det har blivit en vana, har min ledsen lista med låtar på spotify som åker på varje gång jag skriver här och kommer hem och är ensam hemma.
Det är så sjukt vad musik kan göra.
Jag tänker bara på allt som kommer påminna om mamma.
Men allt jag vet är att oavsett hur svårt det är och kommer vara så måste man leva vidare, livet går vidare helt enkelt. Livet går vidare. Det gör det. Känner bara att jag vill ha mer tid. Jag vill ha min mamma tillbaka.
Om nu Gud finns så fan ta honom, skulle inte han hjälpa i svåra stunder. Varför har han då gjort min mamma sjuk? Varför ska min mamma dö? Varför just min mamma?
Anna Maria Andersson.
Jag älskar dig.
Jag tänker bara på allt som kommer påminna om mamma.
Men allt jag vet är att oavsett hur svårt det är och kommer vara så måste man leva vidare, livet går vidare helt enkelt. Livet går vidare. Det gör det. Känner bara att jag vill ha mer tid. Jag vill ha min mamma tillbaka.
Om nu Gud finns så fan ta honom, skulle inte han hjälpa i svåra stunder. Varför har han då gjort min mamma sjuk? Varför ska min mamma dö? Varför just min mamma?
Anna Maria Andersson.
Jag älskar dig.
